Igår var jag överraskande duktig. Dagen började med att jag gick upp hela TVÅ timmar innan skolan skulle börja. Jag som aldrig äter frukost (eftersom jag inte kan få ner något så tidigt på morgonen) lyckades äta två knäckebröd med ost, ett äpple, vitamindryck och vaniljte, underbart! För första gången på väldigt länge kunde jag njuta av en stressfri morgon, eller nåja, åtminstone framtill jag var tvungen att springa efter bussen. Jag tror dock inte att jag ska ge upp den traditionen, det är ju trots allt den enda motionen jag får såhär på äldre dar.

Idag var jag och klippte mig men blev som vanligt inte nöjd. Så ikväll ska jag stanna inne och testa nya frisyrer samt ha en liten spa-kväll med manikyr, pedikyr osv samtidigt som jag tittar på satc. Bud på att kila iväg och handla chips och dippa. Det blir ju faktiskt lite motion.

Säg inget, men jag tror inte att min blogg kan klockan med tanke på att hon nu är 23.43 och den påstår att jag lade upp föregående inlägg 14.24.

Jag har nästan börjat ångra valet om att skaffa blogg. Det känns ganska onödigt att jag fick upp mina två läsares förhoppningar om att jag skulle vara så charmig, rolig och aktiv på denna sida. Självklart behöver jag inte skriva varje dag men ändå, det känns lite halvhjärtat. Nåja, jag behåller den ett tag till så får vi se huruvida min effektivitet infinner sig på nytt eller inte.

Jag behöver något. Men jag kan inte sätta fingret på vad detta något skulle kunna vara. Jag har blivit bortskämd tack vare att jag började tjäna pengar. Jag uppskattar inget längre och jag tar allt för givet. Jag finner väldigt få glädjestunder längre. De få jag känner är flyktiga och försvinner lika fort som de dök upp. Som exempel kan vi ta mitt körkort. Glädjen över det har i princip försvunnit helt. Inte ens när jag tittar på det och håller det i handen betyder det något. Innerst inne visste jag att jag skulle få det efter den andra uppkörningen. Så har det blivit med många saker nuförtiden. Jag förutser dem, förbereder mig på dem och går igenom dem innan de ens har skett.

Vart leder allt detta? Jag är bara 18 år gammal men har redan börjat fundera på vad livet kommer erbjuda mig. Besvikelser på besvikelser? Om jag vet att jag klarar av nästan vilken utmaning jag än ger mig själv, vad är det då för mening med att sätta upp nya delmål här i livet? Vad kommer jag då få ut ur livet? Antagligen tänker de flesta "skärp dig, du är ung, du vet inte vad du pratar om, det är normalt att vara deppig i din ålder", men jag har något att säga dem. Jag är väl medveten om allt detta och kan därför också inse att jag redan gått igenom perioden då "det är så synd om mig, jag är tonåring och ful och ingen tycker om mig". Därför vet jag att detta handlar om något mer, något som står över allt det.

Antagligen kan man väl säga att jag inte hittar någon mening med livet. Somliga säger då kanske att du ska hitta dig en partner, slå dig till ro, skaffa barn, hus, karriär och allt som hör till. Somliga säger att du måste själv hitta det du vill göra i livet, det som gör DIG lycklig. Min motfråga blir då:
Om inget gör mig lycklig längre, vad har mitt liv för mening då?

Jag behöver ett uppvaknande, något som skakar om mig.

Jag väntar fortfarande på den dagen då jag ska bli effektiv och produktiv. Har jag tur sker det inom den närmsta framtiden. Precis som om jag inte hade nog att göra skulle jag tvunget skaffa mig en blogg också som förvånansvärt nog inte uppdaterar sig själv och efter klagomål från en viss fröken persson, insåg jag att jag borde bli lite mer aktiv här. Egentligen har jag väldigt mycket att skriva om men jag vet inte riktigt hur mycket av det som är relevant och intressant att läsa.

Imorgon är det ingen skola eftersom det är resursdag, avsatt för utvecklingssamtal. Dock använder vi och lärarna det som ursäkt för att ta ledigt och istället klämma in våra samtal när vi har några minuter över, me like. Ikväll och även imorgon borde jag använda min tid till något nyttigt, med andra ord skriva på mitt psykologiarbete som ska vara inlämnat på fredag. Ångest? Nej då.
Jag valde att skriva om ätstörningar eftersom det ligger nära hjärtat. Jag har aldrig haft någon själv och har inte heller haft någon i min närhet (vad jag vet) som lidit av det. Dock har jag under hela mitt liv varit väldigt smal. Nu börjar det väl ordna upp sig men hela mitt liv har jag fått höra:
- "Nej men guuud vad du är smaaal!"
Eeh, tack...?

Jag förstår inte varför det är mer accepterat att gå fram till någon och med en mer anklagande än berömmande ton, informera personen om hur smal han eller hon är. Personen du säger det till kan må precis lika dåligt över att inte vara kapabel till att gå upp i vikt, som en större person kan göra över att inte kunna gå ner i vikt. Om jag är ute och äter någonstans och istället för en hamburgare känner för sallad, eller istället för en stor chokladkaka känner för lite frukt, då får jag den där hatiska, dömande blicken av många tjejer som redan har förutbestämt vad de ska tycka om mig. Jag kan riktigt se på dem hur de tänker "men herregud, vem orkar tänka så mycket på vad man äter när man redan är smal" osv.

Så snälla, sluta missförstå mig. Jag bryr mig om vad jag äter men jag älskar också skräpmat, godis, chips och allt annat som inte är sprängfyllt av vitaminer och mineraler. Och jag känner inte att jag "unnar mig själv" någon av de sakerna utan jag äter det precis när jag känner för det, vilket alla andra också borde göra.

Nu blev det ett väldigt rörigt inlägg eftersom tankarna hamnar i den ordning som de dyker upp i huvudet men men, läs det en gång till så kanske det blir tydligare. Dags att försjunka in i psykologin. Känner jag mig själv rätt plockar jag nog istället fram sex and the city-boxen och fördjupar mig i den.

Hur berättar man för sin mamma att hon inte lagar god mat?

Igår hade jag varken tid eller lust att berätta om uppkörningen. Jag var sjukligt nervös den här gången eftersom mer stod på spel. Hade jag blivit kuggad hade jag även fått göra om teorin vilket antagligen inte hade varit till min fördel med tanke på att jag slickade godkänd-gränsen med precis 52 poäng.

Som tur var slapp jag Gunilla, men fick istället Stefan. Sur som en gurkburk men schysst. Jag ska inte sticka under stol med att jag gjorde några fel, exempelvis försökte jag köra ifrån Vägverkets parkering med parkeringsbromsen åtdragen, BRA BÖRJAN JOHANNA! Men jag försökte skämta bort det och samtidigt bryta isen med Stiffe, mindre lyckat.

Förutom den sjukligt täta dimman gick allt bra ända tills vi skulle tillbaka till Malmö då jag i princip tvärnitade när jag såg Malmö-skylten och skulle svänga vänster när Stefan lugnt och sansat säger: Ska du till Staffanstorp eller?
Jag: eeeeheeee....nej.....*dör av pinsamhet och inser att mitt liv är över eftersom han kommer kugga röven av mig*
Men jag samlar mig, kör tillbaka in i högerfilen och fortsätter framåt med huvudet högt. Jag svänger istället vänster vid nästa avfart och försöker intala mig själv att "det där var väl inte så farligt!".

När vi närmar oss VV känner jag pulsen uppe vid öronen och funderar på om jag ska fråga redan nu om jag borde fly fältet eftersom jag vet att min kära körlärare står på parkeringen och väntar otåligt. Men jag fortsätter att tiga och försöka se skogscool ut. När han ber mig ta vänster missuppfattar jag såklart och inte förrän vid tredje gatan blir det rätt. Jesus christ, nu är det kokta fläsket stekt. Bara släpp av mig nu. Snälla Stefan, dra av plåstert snabbare än kvickt!

Så småningom är vi framme på parkeringen och jag ställer mig i en ficka. Såklart hamnar jag snett och måste backa för att sedan köra fram igen. Han knappar in något på en liten handdator, håller mig på halster i ca två minuter vilket kändes som två timmar.

"Ja, du är ju godkänd..."

BITCH SAY WHAT?! Hörde jag rätt? Skojar du med mig Stiffe? Är det ett practical joke? (Bengans uttal på den).

"Nej, du har klarat dig..."

KÖRKORT FUCKERS!

Klockan är ca 02.20 och jag ska upp om 5 timmar. Oh the joy med att vara nattaramlare.

Note to self: måste vända på dygnet!

Note to self 2: måste sluta använda svengelska!

Då var det dags!

Idag påbörjas ett nytt kapitel i mitt liv (skämt not intended). Ett nytt år, en handfull nya ambitioner och en splitterny dator har satt sina spår och jag har därför bestämt mig för att börja blogga på allvar och inte bara tvinga mina tankar och åsikter på de stackars människor som valt att bevaka min bilddagbok.

Det känns dock ytterst olämpligt att försöka få till ett vitsigt, charmigt och chict blogginlägg när en av mitt livs största prövningar äger rum imorgon. Uppkörning! Och inte nog med det, eftersom det är andra försöket känner jag prestationsångesten flåsa mig i nacken som aldrig förr. Missuppfatta mig inte, att bli flåsad i nacken kan ju vara trevligt, sålänge objektet i fråga inte jobbar på Vägverket och heter Gunilla. Jag hoppas verkligen inte att det är henne jag måste tampas med imorgon.

Framtiden för mitt bloggande ser ljus ut. Jag ska försöka hålla det på en någorlunda intressant nivå och inte bara snacka i nattmössan. Jag tror dock att jag måste dra ner på skånskan lite, man vill ju bli förstådd av så många som möjligt. Nej, nu ska jag bara joina resten av civilisationen och skaffa facebook, sen är jag ju nästan lika cool som alla andra.