Jag väntar fortfarande på den dagen då jag ska bli effektiv och produktiv. Har jag tur sker det inom den närmsta framtiden. Precis som om jag inte hade nog att göra skulle jag tvunget skaffa mig en blogg också som förvånansvärt nog inte uppdaterar sig själv och efter klagomål från en viss fröken persson, insåg jag att jag borde bli lite mer aktiv här. Egentligen har jag väldigt mycket att skriva om men jag vet inte riktigt hur mycket av det som är relevant och intressant att läsa.

Imorgon är det ingen skola eftersom det är resursdag, avsatt för utvecklingssamtal. Dock använder vi och lärarna det som ursäkt för att ta ledigt och istället klämma in våra samtal när vi har några minuter över, me like. Ikväll och även imorgon borde jag använda min tid till något nyttigt, med andra ord skriva på mitt psykologiarbete som ska vara inlämnat på fredag. Ångest? Nej då.
Jag valde att skriva om ätstörningar eftersom det ligger nära hjärtat. Jag har aldrig haft någon själv och har inte heller haft någon i min närhet (vad jag vet) som lidit av det. Dock har jag under hela mitt liv varit väldigt smal. Nu börjar det väl ordna upp sig men hela mitt liv har jag fått höra:
- "Nej men guuud vad du är smaaal!"
Eeh, tack...?

Jag förstår inte varför det är mer accepterat att gå fram till någon och med en mer anklagande än berömmande ton, informera personen om hur smal han eller hon är. Personen du säger det till kan må precis lika dåligt över att inte vara kapabel till att gå upp i vikt, som en större person kan göra över att inte kunna gå ner i vikt. Om jag är ute och äter någonstans och istället för en hamburgare känner för sallad, eller istället för en stor chokladkaka känner för lite frukt, då får jag den där hatiska, dömande blicken av många tjejer som redan har förutbestämt vad de ska tycka om mig. Jag kan riktigt se på dem hur de tänker "men herregud, vem orkar tänka så mycket på vad man äter när man redan är smal" osv.

Så snälla, sluta missförstå mig. Jag bryr mig om vad jag äter men jag älskar också skräpmat, godis, chips och allt annat som inte är sprängfyllt av vitaminer och mineraler. Och jag känner inte att jag "unnar mig själv" någon av de sakerna utan jag äter det precis när jag känner för det, vilket alla andra också borde göra.

Nu blev det ett väldigt rörigt inlägg eftersom tankarna hamnar i den ordning som de dyker upp i huvudet men men, läs det en gång till så kanske det blir tydligare. Dags att försjunka in i psykologin. Känner jag mig själv rätt plockar jag nog istället fram sex and the city-boxen och fördjupar mig i den.